Bridesmaids

Ikväll såg jag ovan nämnda, lättviktiga, komedi. En tjej blir utnyttjad av en skitstövel, träffar en trevlig kille, vill inte ha honom, förrän hon inser att han tappat intresset. En klassiker. Svinet ville bara ha henne till att ha sex med, hon fick inte sova över och hon var hans ”nummer 3”. Och samtidigt som jag ser på filmen och tänker ”Nej gå inte tillbaka till skitstöveln! Har du ingen självkänsla korkade människa?” fastnar skrattet i halsen och skammens rodnad blossar på mina kinder när dumpuckot får mina egna drag. Oskön aha-upplevelse där. Jag vet att ni har sagt det hela tiden, men insikten måste nog komma inifrån.

Det är en amerikansk komedi. Hon får givetvis den trevliga killen på slutet och allting gott osv. Men jag kan berätta fortsättningen – som ni inte vet. Hon och den schysta killen gifter sig, får barn, har det bra, men efter tillräckligt lång tid förflutit hittar hon en ny skitstövel som hon lämnar den trevlige för – för det är vad livet handlar om. Att försöka hitta passionen, inte att ha trevligt – tyvärr, för alla gulliga killar. Krasst? Svar ja.

. . .

Nu till något helt annat. Jag har fått reda på att mina kollegor läser här. På svenskt manér känner jag mig kränkt. Jag har alltid vetat och accepterat att x-maken och x-kk läser (vilket har gett mig möjlighet att klanka på x-kk så ofta jag har önskat), men jag är inte ok med att mina arbetskamrater och chef läser mina innersta tankar, min dagbok. Det är lite av en mental våldtäkt så jag släcker, tar ned skylten och slutar blogga. Jag hälsar på mina kommentatorer då och då. Det här är inte adjö, bara ett slut på skrivandet för egen del.

Var rädda om er och ha det så bra!

Fortsatt på ämnet avund

Min chef har en väldigt flexibel inställning till arbetstid och ledighet. Det gäller i alla fall för hennes egen del. Om hon måste arbeta i ett par dagar på semestern innebär det att hon tar en hel extra vecka som kompensation. Om hon sitter på tåget en halv dag från sitt landställe så är det självklart arbetstid. När hon har hantverkare som kommer hem jobbar hon givetvis hemma.Läste att någon hade sagt att ju mer pengar man får desto mindre utgifter har man (det stämmer ju inte för man blåser de pengar som kommer in – så är det bara men), visst kan man skaffa sig fördel ju högre position man har. Min chef har mer än dubbla min lön och tar sig väldiga friheter. Ofta är jag ändå glad att jag slipper hennes ansvar, men om det är värt dubbla lönen? Tveksamt.

De andra på avdelningen snappar upp hennes beteende. När dagis har stängt jobbar man hemma och ”nås på mobilen”. Hur mycket arbete som blir gjort med en treåring springande runt en kan man undra. Eller är jag bara avundsjuk? När våra barn inte hade dagis var vi tvungna att ta semester eller ta av de där 60 kronors-föräldradagarna. Nu verkar det som om semester är helig tid då man absolut inte gör något besvärligt och har man något åtagande – oavsett om det är helt privat – så är det arbetstid. Snart är det bara semester när dagis är öppet – för inte kan man vila upp sig med krävande ungar i hasorna?

Det kanske är en generationsfråga? Min mamma förfasades över att vi arbetade flextid. ”Man ska vara på jobbet och ta emot besökare och svara i telefon under arbetsdagen, annars drabbas de andra som sitter på plats”. I går frågade en person på avdelningen bredvid om min chef inte har annat än semester. Det märks vad man gör och inte gör på arbetsplatsen. Så de andra vet nog att jag sitter och läser och bloggar på arbetstid. Jag kastar sten – igen.

När möbler och dylikt levereras till bostaden så görs det mellan kl 10 och 16. Kan alla arbetande människor sitta hemma och passa hantverkare och bud? Jag blir tvungen att hämta och kånka mina saker från något centrallager för att jag tycker att det tar emot att sitta hemma och vänta på leverans på tid som betalas av arbetsgivaren.

Jag är bara en gammal baksträvare som är på god väg att transformera mig till den där surkärringen som jag brukar skämta om att jag vill vara när jag blir pensionär.

Dödssynd nr 4

Det unga paret flamsade, pussades och höll om varandra när de handlade mat på Konsum.

En stark våg av sorg och saknad sköljde över mig och jag var på vippen att börja storböla där mitt i affären. Kan man känna fantomsmärtor efter en annans famn? Undrar om det börjar bli dags för att lägga in mig snart, känner mig högst labil.

(Och för dem som inte känner mig måste jag tillägga att jag aldrig varit nära några sådana åtgärder utan har glidit genom livet på ett bananskal)

Personligt avslut

När man får sina Puss-mail besvarade med ett ”Med vänlig hälsning” då är det sedan länge dags att förstå hur risigt man ligger till.

Och nu till något snäppet allvarligare (not):

En twittrare undrar ”i allt ståhej; hur gör de om det förstföds tvillingar i kungafamiljen? Singlar de slant? Krona eller klave?”

Han måste ångra att han tryckte på sändknappen när han tänkte till direkt efter.

Veckans husmorstips

I går skulle vi grilla revbensspjäll men gasolen höll på att ta slut. Kollade recepten och såg att flera rekommenderade att man skulle sjuda köttet i en timme innan det grillades. Så det gjorde vi. Det blev verkligen mört. Hädanefter kommer jag alltid att förkoka mina ribbe.

Halloumin som brukar vara lite för salt lade vi i lite mjölk för att dra ur någon timme innan vi grillade (också enl rek från Google). Funkade även det bra. Tänk på att den måste serveras varm för då är den som mjukast och godast. (Går att micra lite om man äter för långsamt).

Zucchini skivas tunt med en potatisskalare, marineras med lite olja, salt, peppar och vitlök och grillas. Det smakar helt annorlunda efter att ha marinerats. Jättegott. Majskolvarna fick också koka först, de, paprikan och svampinjonerna brändes sedan vederbörligen på grillen.

Suveränt gott – fast vi åt så mycket att vi var tvungna att lägga oss i koma efter.

Mångalen

I morgon är det fullmåne *gillar*.

Om du tar mångatan rakt fram kommer du till mig. Välkommen!

Dagarna mörknar

Det här hänt något. Jag tror att det började i går. Plötsligt letade jag fram mina tofflor långt under sängen. Jeansen grävdes fram längst underst på stolen i sovrummet och i morse fick jag ta på mig fleecetröjan. Jag har varit klädd i bikinibyxor och T-shirt i tre veckor. Det känns som om fläkten som har arbetat så troget under nätterna för att svalka inte behövs mer i år. Tomten är full av gula löv som föll under gårdagens skyfall.

I morse när jag åkte till brevlådan för att hämta tidningen (ja jag tar bilen – de har nämligen flyttat brevlådorna ytterligare 200 m bort. Där gick gränsen för vad jag orkar med före frukost) tog jag mod till mig och tittade vad det var för dag. Hoppades på onsdag, men tyvärr – där stod det svart på vitt, torsdag = min semesters näst sista dag. Lite obehagligt hisnar det i magen när jag tvingas inse att den oändliga ledigheten nalkas sitt slut. Tur att vi ska till Kambodja i jul. Det är något nytt att se fram mot.

Jag kommer inte skämmas det minsta när jag förklarar för folk på jobbet att jag har gjort absolut ingenting på min fyra veckor långa semester. Det är den bästa semestern jag har haft på länge.

En enda sak som jag hade föresatt mig skäms jag för att jag inte har gjort. Jag skulle ha bjudit hit min kusin med familj som bor i närheten. De har aldrig varit här sedan vi byggde huset, vilket var 1998. Hoppas att jag får ändan ur vagnen och kan bjuda hit dem i höst i stället. Jag borde gå ut och ringbarka asparna också, men det höga gräset, dvs. fästingarna, avskräcker. Det kan också vänta tills krypen går och lägger sig för vintern. Har ni tänkt på att det mesta går att skjuta fram? En prokrastinerares främsta budord: gör inget idag som du kan göra i morgon.

Inte ens ung och

Jag blundar och fantiserar om att jag står framför en viss person. Jag för mina händer under tischan och drar dem sakta uppåt längs kroppen. Jag får av tröjan, lägger kinden mot hans bröstkorg och njuter av att bara stå nära. Utöver alla andra känslor upplever jag frid. Känner att jag är just där jag ska vara, just då.

Hur får man sina fantasier att bli det minsta verklighetsförankrade och inte helt befriade från allt förnuft?

Mina drömmar står som blommor i asfalten.

Blixtar och dunder

 

Stockholmsinternt

Någon utekonsert blev det inte eftersom den hölls den enda kvällen som det har regnat på flera veckor (i alla fall här ute på landet). Tycker synd om arrangörerna.

I stället blev det en utflykt in till staden och ett biobesök. Vi såg Dogtooth. Jag tyckte att den var otäck, men bra – fast otäck. Dottern tyckte att den bara var knäpp och retade sig på filmtekniken.

Jag passade på att göra några snabba ärenden i grannskapet som var regnvått men ändå varmt. Jag kände att jag verkligen trivs på Söder. Många roar sig med att dissa Södermalm med ”Pust nu åker jag över Västerbron och lämnar krigsområdet”, ”In i Schengenländerna igen” och ”Hej då förorten – nu in till stan”. Man kan fråga sig varför. De verkar ständigt besöka mina stadsdelar men jag är aldrig i t.ex. Vasastan – vad ska jag dit och göra? Jag tror att de innerst inne skäms för att de bor i sådana trista kvarter att de måste försöka svartmåla de delar av stan som har mer karaktär. De är avundsjuka helt enkelt – de små liven, oftast utsocknes nya stadsbor som försöker vara ”finare” än övriga invånare. Stackarna, de inser inte att de bara blottar sin egen enorma osäkerhet och vaga identitet. Fortsätt med det om det roar er – och se om någon går på det.

Nu ska jag försöka få ihop musikkrysset till årets kräftskiva, sedan Spotify i kombination med Google finns är det gjort i en handvändning.